Snabbspåret som spårade ur

Publicerad 12 apr 2016, 10:29

AVTAL 16. Byggnads ordförande Johan Lindholm sa i morse i morgonsoffan i SVT att ”vi har inte fått prata om de framåtriktade målen” och att ” vi skulle behöva öppna upp för hela befolkningen och få in fler kvinnor i branschen och behöver få in nyanlända i arbete”. Men stämmer detta verkligen? 

Sverige tog förra året emot 160 000 människor på flykt. Det är orsaken till det så kallade snabbspåret, som regeringen satsar totalt tio miljarder kronor på. Hittills finns det snabbspår för nyanlända i bristyrken som kockar, läkare, psykologer och sjuksköterskor. En femtedel av bristyrkena finns inom VVS- och byggsektorn, där det kommer behövas 100 000 byggarbetare de närmaste åren. Men snabbspåret på LO-sidan i byggsektorn spårade ur. Varför?

Jo, Installatörsföretagen (där VVS Företagen och EIO ingår) och Sverige Byggindustrier (BI) var positiva medan Byggnads hoppade av trepartssamtalen, där även regeringen deltog. Det sägs att de ansvariga för den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Ylva Johanssons snabbspårssatsning var minst sagt upprörda över Byggnads motstånd mot att ta in nyanlända byggnadsarbetare och VVS-montörer.

I en debattartikel förklarade Johan Lindholm senare varför ”byggbranschen inte behöver något snabbspår”:

”Arbetsgivarsidan utnyttjar en svår situation med nyanlända och bostadsbrist för att försöka försämra villkoren för löntagarna på svensk arbetsmarknad. För hos oss i byggsektorn är alltså ett snabbspår överflödigt och skulle bara leda till att människor som vill in på byggarbetsmarknaden ställs emot varandra. Det kan vi inom Byggnads aldrig acceptera.”

– Problemet är att våra arbetsgivare inte säkerställer och tar fram lärlingsanställningar, tillägger Johan Lindholm.

– Det ligger i Byggnads intresse att det är ont om arbetskraft i branschen, eftersom bristen skapar en högre efterfrågan, vilket driver upp lönerna, menar Anita Hagelin, biträdande förhandlingschef på Installatörsföretagen och ansvarig för Teknikinstallationsavtalet.

Om urspårningen är tillfällig eller om det går att lösa när parterna väl har enats återstår att se. Den självklara frågan blir då: Vart är vi på väg?