Anders Lundin, tidigare ordförande i Swesiaq. Foto: Hege Hellström

Vänd gärna blad men läs början av boken först

Anders Lundin, tidigare ordförande i Swesiaq, ger sin syn på Göran Stålboms debattartikel om innemiljöforskningen.

Om jag försöker sammanfatta Göran Stålboms artikel så tycks han anse att luftkvaliteten i svenska byggnader i huvudsak är bra men att bland annat tobaksindustrin, statliga institutioner, privata intressen hos forskare och grupptryck sedan 1980-talet varit ansvariga för att en helt annan bild målats upp med allvarliga innemiljöbrister som orsakar omfattande sjuklighet.

Jag kan hålla med om att det förekommit tankar och hypoteser som numera förkastas men som man ibland missuppfattat eller hållit fast vid väl länge:

  • Ökningen av allergiförekomsten verkar inte bero på bristfälliga innemiljöer.
  • Måttliga koldioxidhalter under några tusen ppm behöver kanske inte medföra någon hälsorisk utan är bara en indikator på upplevelse av ”instängd luft”.
  • Det finns hos vissa personer en ogrundad oro för allt som har med mögel att göra, kanske särskilt för det som felaktigt kallas ”svartmögel”.
  • Tanken att det skulle finnas någon gemensam egenskap hos byggnader med bristfällig inomhusmiljö som i sin tur skulle orsaka ett ”Sick Building Syndrome Syndrome”, SBS eller ”sjuka-hussjukan” har inte visat sig vara en fruktbar hypotes och har övergivits av de flesta forskare.

Men jag håller inte med om att innemiljön i svenska ickeindustriella byggnader i huvudsak är bra. Enligt Miljöhälsorapporten, grundad på enkäter till slumpvis utvalda svenskar, uppger mer än en miljon svenskar att de har besvär som de relaterar till innemiljön. Jag har sedan 1970-talet i mitt arbete med innemiljöfrågor mött ett stort antal människor som mått dåligt – ibland mycket dåligt – i byggnader utan industriell verksamhet: i bostäder, kontor, skolor, förskolor. Ofta har man kunnat hitta tekniska brister i byggnaden som kunnat åtgärdas, i bland har man misslyckats. Men som helhet anser jag att det klarlagt – genom ett stort antal fallbeskrivningar och med stöd av forskning att det förekommer byggnadstekniska brister – kanske särskilt fukt- och mögelskador som orsakar ohälsa hos brukarna. Eftersom det handlar om byggnadstekniska brister kan de också åtgärdas så att innemiljön blir bra.

Två stora internationella vetenskapliga genomgångar av forskningsrapporter om samband mellan fukt- och mögelskador och ohälsa (Ref: WHO och Mendell) har visat statistiskt säkerställda, epidemiologiska samband mellan fukt- och mögelskador och flera typer av ohälsa. Så här står det exempelvis i Mendells sammanfattning (abstrakt) av systematiska genomgångar av mer än 100 vetenskapliga studier – både prospektiva, retrospektiva och tvärsnittsstudier:

”Evidence from epidemiologic studies and meta-analyses showed indoor dampness or mold to be associated consistently with increased asthma development and exacerbation, current and ever diagnosis of asthma, dyspnea, wheeze, cough, respiratory infections, bronchitis, allergic rhinitis, eczema, and upper respiratory tract symptoms. Associations were found in allergic and nonallergic individuals. Evidence strongly suggested causation of asthma exacerbation in children.”

Dessa stora studier nämner inte Göran Stålbom. I stället väljer han några enstaka studier som stödjer hans egna tankar:

  • En studie av Malin Larsson (Värmlandsstudien) där han skriver: ”Värmlandsstudien gav inget stöd för att fukt ökade risken för astma. Förklaringen var i stället att föräldrarnas föreställningar om fukt som hälsorisk hade påverkat hur de svarat på forskarnas frågor.” Han bortser från att Malin Larsson själv skriver att det fanns ett samband mellan mögellukt i början av studien och att barnet senare utvecklade astma.
  • Han lyfter fram en studie av Holme (2010) som han anser visade att det inte fanns något samband mellan uppmätt ”mögel” och ohälsa. Men ”mögel” är inget enhetligt begrepp. Fukt och mikrobiell påväxt på byggnadsmaterial kan orsaka emissioner av en mängd olika luftföroreningar, både gaser och partiklar. Emissionerna orsakas av kemiska reaktioner, bakterier, mögel och andra mikroorganismer. Holme hade enbart mätt mögelsporer och hade alltså långtifrån någon fullständig bild av luftföroreningar från fukt och mögelskador. I både Mendells och WHO:s genomgångar betonas att man hittills inte lyckats koppla några typer av mikrobiologiska mätningar på ett säkert sätt till de olika ohälsosymtomen. Däremot kan enkla mått som fuktfläckar, mögellukt, kända vattenskador kopplas de olika besvären. Hälsoriskerna med mögelpåväxt är kända sedan urminnes tider. Utförliga beskrivningar hur man bör bete sig med ”mögelskadade” hus finns till exempel i tredje Mosebok.
  • Göran Stålbom antyder med stöd av laboratorieforskning av Anna-Sara Claesson att det inte är möglets toxiska egenskaper som orsakar ohälsan utan lukten. Jag ifrågasätter inte resultaten och som jag ser det är mögellukt i sig en negativ egenskap hos inomhusluften som bör åtgärdas. Säkert kan lukten i sig trigga ytterligare symtom hos känsliga personer. Men jag tror att detta är långt ifrån hela sanningen. Tvärtom har jag mött många patienter som inte upplever någon lukt i fukt och mögelskadade byggnader men som ändå mått dåligt. Mikrobiologer kan också vidimera att inte all mikrobiell påväxt luktar.
  • Göran Stålbom antyder också att det utomhus förekommer stora mängder mögelsporer på hösten, främst av arterna Cladosporium och Alternaria utan att människor blir sjuka, med undantag av några enstaka mögelallergiker. Men som nämnts är ”mögel” långt ifrån något enhetligt begrepp och forskningen kring emissioner från fukt- och mögelskador borde vara ett viktigt forskningsområde.

Göran Stålbom skriver: ”Luften i innemiljöer är i dag normalt mycket bra. Luftföroreningar som det finns anledning att uppmärksamma kommer framför allt från mänsklig verksamhet, exempelvis stekos, lösningsmedel, husdjur och stearinljus.” Han lämnar inget stöd för detta påstående. Själv tror jag att människor själva ofta har kontroll av dessa människoorsakade föroreningar: man vädrar ut stekos och lösningsmedelslukter och så vidare. De luftföroreningar som ger upphov till besvär är oftast sådana som är svåra att kontrollera och kopplade till byggnadskonstruktion, inredning eller är arbetsmiljöorsakade (till exempel kontorslandskap).

Delvis kan jag förstå Göran Stålbom. Det känns frustrerande att innemiljöforskningen efter flera decennier inte hunnit längre, att vi inte hittat och därför inte kan mäta de luftföroreningar som vi tror är viktiga orsaker till innemiljöproblem. Men som sagt – den epidemiologiska forskningen i kombination med alla erfarenheter av lyckade saneringar – får mig att känna att vi måste fortsätta att leta efter dessa luftföroreningar. Vi får inte ge upp. Kanske är det, som han skriver, dags att vända blad. Men han gör det för lätt för sig. Med hjälp av påståenden, antydningar och lösryckta exempel verkar han vilja kasta innemiljöforskningen i soppåsen. I stället borde innemiljöforskningen intensifieras och grundas på kritisk men noggrann genomgång av tidigare forskares ansträngningar.

Anders Lundin, tidigare ordförande i Swesiaq. Anders Lundin har även samordnat arbetsgrupper som tagit fram Swesiaqs råd om innemiljöutredningar och råden om utredning av mikrobiell påväxt i byggnader.

Referenser